För att strålen ändå trängt sig igenom

Det är när det är gryningsmörkt, och augustimorgongrått och kyligt och jag är fortfarande lite morgonhungrig för jag har väldigt svårt att äta frukost ensam och jag drömmer lite om Annas cykelkakor. När jag ser att molnen rör sig snabbt snabbt, och det kanske kommer mer regn. När jag försvinner i mina tankar, när leendet på mina läppar är fortfarande lite stelt för jag haft en lång, trött vecka med mycket jobb, mycket planering, många frågetecken, oroliga nattstunder då jag inte riktigt förstod. När jag fortfarande måste koncentrera mig på att inte tappa konversationstråden så att den som är bredvid mig i klungan just nu, inte finner mig ointresserad och oartig. Jag vet att jag måste komma igång, jag har sett fram emot denna turen så länge, jag vet bara inte riktigt hur och mitt huvud är inte fyllt av musiken ännu, jag försöker mixa Grannens fulcrumfrihjulande i skallen så att det bildas musik att börja nunna till, men måste ändå trampa upp pulsen, till och med växlarna verkar inte riktigt ha värmts upp.
Plötsligt måste jag titta upp mot himlen eftersom jag som inte har solglasögon, för att det bländar mig, någon öppning, vadå öppning, det är ju säkert kilometervis, nej kanske hundratals ljusår med moln som hindrar mig från det som finns däruppe, och från det som finns däruppe att nå mig, och det är så stort, så ofattbart stort att det är nästan skrämmande att tänka på, för det är stort, och jag är liten.

Men det bländar mig igen. Och se där, det är ju en öppning, den tjocka, tunga molnridån har skingrats till förmån för en liten, glad solplätt som låter strålen tränga sig igenom tillräckligt mycket för att jag ska vinka, så där lite obemärkt, tänka åh, tänka sig, det är ju vad religiösa folks kallar välsignelse, och jag förstår liksom feelingen, och vinken, och det blir som ett slags positiv pik, ni vet, och mina ansiktsmuskler slappnar av, och plötsligt så börjar jag nynna på en åttiotalsdänga som Anders Karlsson har skickat, och rätt som det är så känner jag en liten svettdroppe på toppen av överläppen, och det är cykling.

För att strålen ändå trängt sig igenom
förbi det grå

och jag är ju faktiskt inte så liten och rädd längre.
och jag förstår fortfarande inte så mycket

men det är

varmt igen.
och jag torkar snabbt bort en liten tår

en glädjecykeltår som senare blir till farttår och försvinner ner i den granitrika mälardalsasfalten.