Spurtvarvet - Hanna, Anna, jag, Ingela (bild: Andreas T.)
Jag och Hanna myser till innan loppets början
Johan x 2
En del av klungan, Eva längs till vänster, grymt stark!
Tony sportar sina nya brills
Hanna och Anna rullar ner efter sista varvet
(som jag sket i eftersom jag då trott att varvet innan var spurtvarv... Öhm... Det där med varvräkning alltså)
Igår var det torsdag-på-en-udda-vecka och alltså dags för Tunby GP. Denna gången skulle jag dock inte behöva köra ensam - vi var ett helt gäng med tjejer som skulle leka varvlopp! Från början hoppades jag på att vi skulle bli i alla fall fyra. Men tänka sig, vi vart hela sex! Det låter kanske inte som speciellt många, med för oss är det en rejäl ökning. Och det var inte vilka som helst som dök upp heller - utan starka, coola och finfina favvobrudar med starka ben och ännu starkare psyke. Tyvärr vet jag inte vad den sjätte tjejen hette och vilken klubb hon hörde till, men läser du detta - hej hej och vi är impade ska du veta, starkt kört!
Nu till själva GP:t. Upplägget är ju som så att man kör fem varv, spurtar på det sjätte, sen fem varv till, spurtvarv igen och så vidare. Totalt femton eller tjugo varv. Kurvor ingår, även om de är relativt snälla just på våran bana, sägs det.
Fyra av oss tjejerna möttes upp en timma innan GP:t och körde klassisk rulluppvärmning för att få igång benen. Nu är det i och för sig så att det helst ska till ett par-fem mil innan mina ben kommer igång, men kände mig ändå relativt uppvärmd (även om det senare visade sig vara en illusion, fick aldrig riktigt igång benen igår).
Hursom! (vi kör nutidsform för lite action, oki?)
Det börjar med att vi alla rullar iväg i samlad trupp och jag gör mitt bästa för att ligga på Evas hjul och hänga kvar i storklungan (aka snabbklungan). Efter ett tag så märker jag att resten av tjejerna ligger längre bak. Jag vet att jag förr eller senare kommer att släppa snabbklungan ändå så jag väntar in tjejerna och joinar den klungan. Och så börjar körningen! Lika lagom fort som det går på normalvarv, lika superfort det går på spurtvarven! Tyvärr så bommar jag samtliga spurtvinster. Det beror dels på sunkig positionering (dels relativt spurtens början, dels inne i kurvorna före spurten) och dels på klent benläge - tja, det går ju inte veta! Gör fler idiotgrejer. Tror två gånger att det är spurtvarv när det egentligen är normalvarv. Tack och lov så hänger Hanna på den andra gången så vi i alla fall får till spurtleken som Hanna glatt tar i hamn :) Det enda för min del riktiga spurtvarvet (som jag alltså är med på är ett spurtvarv) tar Anna hem. För övrigt är det Annas och Hannas lopp. (Ingela nöjer sig inte med femton heller, hon ska prompt köra tjugo. Sedan sticker hon hem och springer milen också. På 55 minuter. Vilken kvinna alltså!) Mina ben känns rätt så sirap. Jag känner mig mest stressad över att jag inte riktigt förstår strategin - ska vi köra som en klunga fram till spurtarna eller gäller det att köra var-för-sig-fast-ihop redan från början? Haha... Hur som helst så är stämningen på topp och vi har superkul. Och Gud så skönt det känns att träna med folks på ungefär samma nivå som en, samt bättre än en! Det är ju då en utvecklas som cyklist.
Däremot så finns det ett antal punkter jag tror kan vara bra för oss som "lag" att tänka på inför nästa gång (och det gäller förresten alla nya, inte bara oss tjejerna):
-- Körningsstrategi. Ska vi köra som lag från varv ett - och tävla enbart på spurtvarven? Och i så fall, hur fort ska vi sikta på att köra? Vissa av oss vill köra lite lugnare på normalvarven för att ge allt på spurtvarven, och vissa kanske vill testa att köra asfort redan från början för att få in "utmattningsmomentet" som ju också kan vara avgörande i spurtleken
-- Hur gör vi med snabbklungan? Ska vi redan från början strunta i att försöka hänga med dem så gott det går och köra vårt eget race, eller ska vi faktiskt försöka hänga på dem för att se hur långt vi kan gå? Risken med detta blir ju att vårt lag splittras då vissa starkare kommer att kunna hänga på längre, än de som är lite svagare.
-- Positionering kontra säkerhet. Det är väldigt viktigt att vi jobbar på att positionera oss på ett säkert sett. Tävling är tävling, men det gäller ändå att inte släppa på säkerheten. Jag vet med mig att jag som den glasögonorm jag är, har ibland svårt med perifert seende, men då vrider jag extramycket på skallen istället. För kraschar jag motståndarn så kraschar jag förmodligen själv på köpet...
-- Varvkoll. Detta gäller främst mig själv haha, jag är ju sämst, har ju kanske med mitt obefintliga sifferminne att göra? Till gårdagens GP hade ju arrangörerna fixat en finfin pärm med stora, synliga varvnummer på, men något måste gått snett för pärmen fanns inte på plats igår. Stackars Caj som skötte varvkollen skrek allt vad han kunde, men det är ändå svårt att höra ibland. Nästa gång ska jag i alla fall försöka ställa in Garminet på varvräkning, får se om jag orkar titta på datorn överhuvudtaget...
Äsch, mycket kan förbättras, vässas till och så vidare i all oändlighet, men det viktigaste är att vi hade superkul. Jag är väldigt stolt över att vi är på väg att bli ett gäng som tar vår cykling beyond den vanliga standardmotionslådan, och att jag får chansen att träna jämte de duktiga cyklisterna som tjejerna är, som ställde upp igår.
Tack! Vi är bäst.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar