tisdag 31 december 2013

ett tvåtusentrettonår med Cykelkatten - del två!

Alltså palla del två månad för månad. Känner mig som värsta löftesbrytaren men jag har verkligen noll ork kvar i lill-kroppen och än mindre i lill-skallen. Sov liksom nada inatt, varför drack jag kaffe så sent igår kväll? (ja jag är en sån flicka som blir uppspelt och svårnattad om jag dricker kaffe för sent)

Sensommaren gick iaf ut på distans och ännu mer distans. Jag och Tony gjorde Tyskland osäkert i en vecka. Jag cyklade och mådde kalas uppe i Gästrikland / Dalarna, tillsammans med Frida och rising star-Rickard Jag besökte Falun och Dalarna och träffade Stefan och lokalt motstånd i form av en något besvärlig backe uppe i Bjurs. Delar av Periferigruppen åkte på cykelläger till Jönkvarna och jag fick älska med Vättern än en gång. Jag och Anna bestämde oss för att sikta mot tävling. Och vi genomförde Mälardalens vackraste distanslopp - Tour de Chat. Hösten kom med CX men då hade jag pajat mitt knä pga. felinställd sadel och kunde mest snällt titta på och direktör sportifa VCK:s CX-crew. Jag impulsköpte... nja, planeratköpte mig en begagnad MTB och kunde efter ett längre, besvärligt sjukgymnastikprogram cykla ute igen. Jag blev dessutom en av klubbens spinninginstruktörer och satte musikalisk eld på måndagspassen (vi kör torsdagar och lördagar nu under vårterminen). Hösten firades av med en härlig Cykelfest då jag i samarbete med CK Distans hade släpat hit (till Västerås) självaste RAAM-gurun Gunnar. Och jag körde min första cx-tävling på en tvådagarsgammal mtb och kom sist i min klass och lyckades vurpa fett och hade askul på köpet!

Och sedan har det mest varit träning, jobb, en masse härligt häng med älskade Periferigruppen. Och den fantastiska känslan att jag blir starkare och att kroppen utvecklas grymt!

Just ja, jag har fått upp en tavla också, samt bestämt mig för att tillåta mig vara den mest älskade flickan ändå annars fick det vara och andades ut.

Det återstår egentligen bara en sak av 20-3 - att klippa tånaglarna för mamma säger att jag annars kan få blånagel och det VET JAG VÄL

för idag fyller jag 28 år och då sköter man om sig själv och jag har en trasig skåpdörr hemma, nååågon snäll måste fixa det

inte en dag visare

GOTT NYTT ÅR

älskar er, cykel och hundar bättre än katter för katter är mest fejk till naturen men låter bättre i bloggnamn 

HÖRS IMORGON!

er Katja
mästarinnan av cykelestetik
onödiga skador
naiva skämt om allt det heliga
hjärtskärande romantik så frukostmackan sätts i halsen
obotlig tro på livet
den mest jordnära divan ute i bloggosfären

cykel punk och kärlek - glöm inte det år 2014,
det kommer att bli ett snabbt och fantastiskt fluffigt år.

Puss!

ett tvåtusentrettonår med Cykelkatten - del ett!


God morgon!

I januari åkte jag mest skidor och drack Irish tillsammans med goda vänner. Jag var liksom inte riktigt mig själv där, bara ett par månader efter att en pundare på trimmad moppe tagit livet av den vackra cyklisten jag planerade skapa familj och framtid med. Men trots blodhallucinationerna innanför ögonlocken var vintern vit, otroligt vit och föret var fantastiskt och jag hade ju faktiskt bestämt mig för att leva kvar. Så jag gick en kurs i bättre skidteknik hos en vasaloppsvinnare och tog varje ledig timma i skidakt. Om kvällarna spelade jag badminton med Valle, drack gott te med Grannen, spann järnet och la upp pinsamma post-spinning videos och drömde bort mig till våren.

Och så plötsligt sålde jag av min trippelklingade alpbeprövade Specialized till en glad flicka som skulle göra sin första Klassiker. Och sa upp min stora trea. Och gick och köpte en ny, liten tvåa närmare stan och Rocklundas skidspår. 

Februari började med den Stora Jakten på en ny racer. Jag kände mig otäckt ensam utan överrör att smeka på i sovrummet. Vilken tur att det fanns duktiga vänner, ni - kunniga läsare! - samt en masse experter ute på Internets. Tillsammans kom vi fram till vilken ramstorlek, utväxling och sånt specifikt jag skulle ha på min nya maskin. Jag, Grannen och Andreas utbildade oss till att bli motionsledare i våran klubb Västerås CK.

Mars började med skavsår eftersom jag hade glömt att tejpa mina psoriasishälar för Stafettvasan. Ganska så helvetiska två mil på skidor, glad att jag inte åkte hela Vasaloppet... Vårklassikerna började, min favorit cykeltittarperiod! Och jag hade äntligen lagt beställning på ny racer - även känd som rosen eller tysk-italjenarn! Jag började blogga för Svenska Cycling Plus och ni fick gå en dejtingsskola för cyklister. Med hjälp av mina oubärliga vänner flyttade jag in mig själv, pryttlarna och rosen  i den nya lägenheten.

I början på april kom bäste Jonas - ända från Norge! - på Vårklassiker-besök! Och fy så kul vi hade, åt massa fisk, kollade massa cykel och trivdes järnet. Och plötsligt blev det påsk och jag tog ut rosen på dess jungfrufärd och njöt av varenda liten meter, trots att isen fortfarande låg kvar i de skuggiga partierna. Den här listan gick varm i hörlurarna. Rätt som det är började de regelrätta klubbträningarna och jag och Grannen ledde våra första, trevande klungpass. Vi fikade en hel del på Stenugnsbageriet i Köping. Och jag hostade den nu traditionella Cykelfesten med och för mina kära klubbkompisar.

Och i slutet av april så packade jag, Grannen och Ewa ner vår finaste lycra för en superb vecka på älsklingsön Mallis! Tyvärr strulade det hårt med cykeluthyrningen och ryggen som ju pajades för ett par månader framåt. Annars blev det en hel del backar och fantastiska distansrundor.

Väl framme hemma började maj och med det började Anna gästblogga här på Cykelkatten. Innanredet på min S-workshjälm pajade och lagades med silvertejp färg svart. Det börjades med lopp och cykelläger på diverse urvackra orter runt om i Sverige - tillsammans med cykelkompisgänget Periferigruppen förstås! Jag kittade upp mig på en Garmin Edge 510. Jag led som fan av ryggontet och bestämde mig att kommande höst/vinter (dvs. hösten/vintern nu) göra ALLT för att hålla ryggen i konstant cykelschack. Och jag har aldrig lagt så mycket tid och energi på ryggen som jag gör nu! I slutet av maj kom Jonas en gång till och hängde med oss i Periferigruppen till Norberg och Engelbrektsrundan.

Juni, vilken vacker sommarmånad i år! Jag cykelnjöt varje dag. Det blev både glada rundor på hemmaplan och cykelläger i Rättvik. Och så Halvvättern förstås, grymt lyckat, några mil med gänget, resten själv, inne på 5.10, inte illa med tanke på ryggfan som tvingade mig till massagepauser då och då. Cykelkatten fyllde ett år och firades med champagne och stoj tillsammans med Periferigruppen och våra hangarounds! GP:nas tid kom och jag började pröva mina vingar tillsammans med Anna, Ingela och Hanna. Midsommaren kom och spenderades uppe i Sandviken - och den grymma Midsommarnattsrundan - med snitt 24 km/h på treväxlad damtralla med barnsits! - genomfördes för att fly dansbandsmusiken (och få cykla mitt i natten förstås).

Den andra delen kommer i eftermiddag! Päronens dator är typ, äldst så jag lyckas knappt skaka fram några länkar eller bilder och jag har säkert missat saker men ändå.

Upp och käka nyårsfrulle med er nu, jag fyller år idag så jag ska fylla magen med bara sött idag. Puss!

lördag 28 december 2013

Livstecken.

Hej kärt läsarfolk.

Jag har förstås inte gått och kolat vippen, det vore på tok för dramatiskt även för mig. Men däremot har jag medvetet valt att låta bloggen vila under ett par-fyra dagar - precis som man brukar låta racern vila efter en lång och framgångsrik utesäsong.

Det kommer med andra ord fortsätta vara glest med uppdateringar fram till Nyårsafton (aka min födelsedag) och sedan kör vi igen med nya tag, snyggare och vassare än någonsin.

Men här är några små updates så att ni har lite koll ändå. Sen vi hörts sist har följande hänt…

* jag har ätit mycket, gott och sött. Och älskat varenda bit av maten.

* jag har ägnat mycket tid åt familjen

* jag har fått tillbaka min tralla. Över två veckor tog det för DBS att skicka rätt hjul (de skickade fel först) men som plåster på såret fick jag ett uppgraderat växelsystem. Så nu är jag en smått missnöjd ägare av treväxlat Shimano Nexus-system. Gillade SRAM bättre. Nåväl, tralljäkeln är cykelbar igen.

* jag har sprungit och faktiskt njutit av det för att jag är en sån där konstig person som njuter av att träna i kyla

* jag har inte cyklat ett smack

* ...men jag har börjat på en fin träningsplan till våren 2014

* jag har vilat, vilat och vilat.

* och jag har börjat bli glad och crushy igen. 

Vi hörs, sköt om er så länge!

Puss.



tisdag 24 december 2013

God Jul!


God morgon och God Jul på er alla mina julfirande läsare. Och på er icke-julfirande - God Julöverlevnad på er med!

Önskar er en massa kärlek, cykliga paket och hoppas tomten varit försiktig med växelörona.

För min del kommer nu ett par dagar med för lite träning och för mycket god mat, misstänker jag men jag får låta bli att ha dåligt samvete för det och kanske sticka ut på en kort löprunda om längtan blir alltför outhärdlig.

Mys på och ta hand på er därute

(speciellt ni som antagit #festive500, vädermakterna är på er sida, önskar jag också körde men släkten är bäst ni vet)

hörs snart

er Cykelkatt

måndag 23 december 2013

Tekniksöndag vid Gropen.


Igår morse vaknade jag av att det värkte i hela kroppen av cykellängtan. Jag tror att jag tog på mig cykelsockorna innan jag klädde på mig i övrigt! Eftersom jag inte skulle vara ute så länge utan mest träna teknik nöjde jag mig med en enkel grötfrulle, med kaffemedmjölk och en chokladbit till. Ute blåste det järnet så det gällde att lycra upp sig vindtätt.


Målet för passet var Hökåsen-Gropen - för världpressen känt som ett ställe där Västerås crosslag avgjordes några gånger i höstas (ni minns kanske den episka Festcrossen samt Novembercråssen i Johans regi). Hökåsen-Gropen är för västeråsare ett klassiskt ställe att träna mtb- och crossteknik på.


I och med att jag anlände till Gropen rätt så sent, kanske vid två-tiden efter en mils uppvärmning på asfalt, så var det inte en cykelkäft där ute. Vilket ju passade mig perfekt. Den obefintliga mtb-tekniken tränas nämligen bäst på egen hand, till att börja med i alla fall. Ni vet ju själva, det tar liksom emot att göra bort sig inför andra (även om jag aldrig hade vågat vara så modig under Karlstadscrossen om det inte rörde sig om tävlingssammanhang.)


Gropen låg nere, iskall och spegelblank och jag stannade till uppe i en sandig backe och tänkte på hur fint det är att vi har en egen Gropen, en så unik bana, och att det förhoppningsvis blir många fler crosslopp där under tvåtusenfjorton (är ju därför jag plågar mig med mtb-teknik, för framtida crossandets skull).


Plötsligt uppenbarade den sig, den branta sandiga crossbacken som skulle bli dagens huvudattraktion. Jag började med att cykla halvvägs för att sedan banga ur. Jag insåg nämligen att jag skulle bli tvungen att cykla fort om jag inte ville fastna i det tjocka sandlagret. Där och då spelade jag in en självpeppningsvideo som ingöt lite mod i mina darriga ben. Sedan sprang jag upp med hojen, tittade ner, blev småfeg igen men då kom räddningen i form av en ettrig terrier dragandes sin ägare som tittade lite småskeptiskt på mig. Och då kom ju förstås Katjas ego fram - orka bjuda nån på ett misslyckande! - så jag drog ner sadeln lite, klickade i mig och mosade nerför den förbaskade backen som egentligen var mest sandig än farlig. Euforin blev total och jag spann på vidare runt Gropen och var lite extrastöddig vid de lite jobbigare partierna. 



Eftermiddagssolen kom fram, förvirrande höstligt gul, och jag passade på att värmas in i själen och plåta min snygga maskin. Och visst - min cykel är för bra för mig - och ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer att satsa helhjärtat på mtb - men så länge den ger mig en möjlighet att även under satansblåsigakallagråförhållanden jaga adrenalin och göra mig till en allmänt säkrare cyklist så kommer jag att se den som ett självklart inslag i stallet. Jag tror på att utmana mig själv och träna på sådant jag är usel på. Att jag kände mig stark och seg i den hemska motvinden på vägen hem var bara en bonus.

söndag 22 december 2013

Dagens cykeloutfit, eller hur man klär sig rätt för kyligare turer.


God kväll! Jag hade en fantastisk mtb-dag idag. Tänkte berätta lite utförligare om den imorgon, med snygga cykliga bilder och allt. Men idag nöjer vi oss med att kika på vad jag hade på mig under turen idag.

Som bas har jag ett par varma men tunna yllestrumpor (jag kör Raphas standardsockor i svart. Landsväg kräver vita sockor. Mtb körs med svarta sockor. Var jag har läst det? Ingenstans. Jag bara tycker det.) På överkroppen sitter en varmare sportbehå. Vanliga kortbibs duger utmärkt att ha som grunduniform.

På kortbibs drar jag på mina vintertights. Här gör man som man känner. Jag kör vinterbibs (fast utan padding då) vissa föredrar vanliga skid-/löpartights. Älskar att det med små, små bokstäver står wheelsucker på vaderna på mina vinterbibs. Ni kan ju lista ut meningen… Det viktigaste är att man inte drar på sig för tjocka prylar och att knäna är varma och sköna. Överkroppen kompletteras med valfri underställ, i syntet eller ylle (jag kör i ylle från finaste Kari Traa). Vill man så kör man understället under bibsens hängslen. Jag fryser sällan om armarna så jag kör med kortärmad cykeltröja på understället. Beroende på hur blåsigt det är väljer jag tunnare eller tjockare vindjacka. Idag körde jag på skidjackan men kunde lika gärna tagit den tunna vindisen.

Min riktigt svaga punkt, köldmässigt sett, är skallen. Jag fryser jämt och ständigt om huvudet, och speciellt kinderna/tinningarna. Jag bara måste förfrusit där som barn. Jag fryser nämligen om kinderna även under sena sommarkvällar! Så här års skyddar jag huvudet med antingen yllekrage + mössa alternativt "rånarluva". Nackdelen med rånarluva är att glasögona immar till när man stannar till.

Proceduren avslutas med att jag drar på mig mtb-skor, på dem skoskydd i neopren (därav tunna strumpor, neoprenskoskydd är väldigt varma i sig!), tunnare skinn- eller skidhandskar (idag hade jag skidhandskar, men vart lite för varm nästan. Tänk på att långa turer kräver tjockare handskar!) och min fina S-works hundranittioåttagrammare.

Många argumenterar mot vintercykling med att det tar sådan tid att klä på sig. Men det gör ju inte det! Faktum är att har man i förväg tänkt ut vad man ska ha och klär på sig fort så man inte hinner börja svettas innan man ens kommit ut (och alltså riskerar bli förkyld!), lyssnar på peppa tunes under tiden man klär på sig och samlar mod inför smått otäcka backar (som jag gjorde idag) så tar det kanske en tiondel av tiden man lägger på utstyrsel de gångerna man ska på fest, dejt eller långfärdsskridskotur.

Kom gärna med egna tips!

Kvällspuss påer

lördag 21 december 2013

Spinning for Jesus.

Valle alltså. Drog till med jultema på klubb-enkommafemtimmaren idag. Kändes smått bisarrt att pressa på som tusan till tonerna av All I want for Christmas is you men det gick! (det kanske är en vanlig grej för folks att spinna till julmusik men smått exotiskt för en annan) Partempot i mitten (fråga inte vad det är, det bara är sjukt jobbigt) fick i alla fall benen att tala i tungor…

Hade egentligen tänkt att vädra mtb:n idag men två faktorer stoppade mig från detta: noll - väääldigt blåsigt ute, ett - väääldigt seg Katja efter gårdagens äventyr med Anna. Nytt försök imorgon! Då minsann blir det fina utebilder, idag är det knappt värt att lägga upp, bara halvtaskiga post-spin selfies liksom.

Nu är jag utsträckt i soffan och Grannen kommer snart hit för att hänga med mig en halvtimma. Det han inte vet att jag tänker locka honom till att vara med i Cykelkattens Cykel_ _ _ _. Thihi.

Puss påer!

fredag 20 december 2013

So you can just chill And clear your head And let me do everything for you cause you deserve it Prepare your meal And make your bed Willing to switch places with you cause you are so worth it.

Äntligen helg.

På schemat står konsert och Anna-mys och inspelning av Cykelkattens Cykel_ _ _ _ och klubbspinning och MTB!

Och jag ska duscha av mig denna veckan och återfödas imorgon. Helt fantastiskt, snart är det nyår! Tänka sig.

Puss!

Kattens Festiva Kalender. Lucka 6: Tips för bäst (och minst irriterande) selfie.


Elna vet kanske inte om det själv, men hon utgör en för mig aldrig sinande inspirationskälla <3 Som nu - hennes grymma inlägg om det där med (citat) selfies & svettig status har fått mig att verkligen tänka till (händer alltför sällan så tacksamt varje gång det sker).

Vad gör en selfie grym och vad gör den sugig och vad gör den beige? Efter några tankeomgångar hit och dit så är jag stolt att i dagens Festiva Kalenderlucka presentera: FEM TIPS FÖR BÄST OCH MINST IRRITERANDE SPORTSELFIE. Nu kör vi:

ett. Börja med att fundera ut syftet med din selfie. Vem riktar sig din selfie till? Är det dina lönna bilburna kollegor som du vill känga? Vill du bevisa för din mamma att du inte alls lever på femtvådieten där Gorby's är huvudingridiensen? Vill du få ett lurigt romansobjekt på fall? Är du stolt över de där höjdmetrarna du kämpat dig uppför de senaste fem timmarna? Dina watt? Eller vill du helt enkelt spänna dig lite och se hur du gör dig på bild? Skälen kan vara många men en sak är säker - ingen selfie är den andra lik.


två. Då själva kärnan i selfie är att manifestera sitt vältränade alter-ego - sluta skämmas och slappna av. Det värsta som händer är att folks tror att du är en självupptagentöntutannågonsomhelstsjälvdistansochkänslaförvadmanbörochintebörläggaupppåInternet men inse en sak - haters gonna hate och det är lovers du vill manifestera för. Så, slappna av så ser du mindre skitnödig ut på selfien. Det var så lite så :)

tre. Försök göra nåt vettigt av Selfiearmen. Selfiearmen är selfiefotografens bästa vän men också värsta fiende. Det finns egentligen tre sätt att handskas med Selfiearmen:
  1. Sträcka ut den så långt som möjligt för att sedan klippa bort den på bild, s k falsk selfie (källa: NE)
  2. Framhäv den och gör den fördelaktig. Användbart på överkropps- och trainer-/Monark-selfies. 
  3. Flytta fokusen från Selfiearmen till din andra arm genom att göra nån klämkäck/het gest med den andra armen/handen. Victorytecken är ett säkert sätt. Man kan också visa fuck-you-tecken men det kan uppfattas som elakt så undvik gärna. Vi cyklister har lite att göra med gangztakulturen.
fyra. Var noga med att komponera en kort men välbeskrivande oneliner till din selfie. Få selfies talar för sig själva så vill du verkligen inspirera och inte bara spela dryg - skriv gärna ett par vettiga rader och gärna någorlunda unikt så att folks förstår varför du lagt upp selfien. Det kan vara att du precis tagit en elak backe (gissa vilken av selfies i min kompott som bevisar detta), att du kittat upp dig på ny dress (gissa här med) eller att du anspelar på din normativa kvinnliga charm för att få hjälp med ett cykelmeksproblem (svårgissat eller hur!).

fem. Glöm aldrig bakgrunden. Det värsta som kan hända är att du gör en Best of Blocket-grej och man ser en naken nybastad tomte i spegeln bakom dig eller märker att din selfie är tagen sittandes på toalettstolen. Just. Don't. Do. It. Kroppshyllning i all ära men håll det någorlunda estetisk. Med titeln cyklist kommer inte bara en rad rättigheter - som rätten att spamma ditt flöde med selfies - utan även en rad väldigt tydliga estetiska skyldigheter.

Lycka till!

---

BONUS: Spy [spaj]-selfie, tack Fredde.


torsdag 19 december 2013

Ett öppet brev till DBS.


DBS när hon var bäbis
kliniskt ren, hemma väntandes på sin jungfrutur :)


"Kära DBS.

Jag heter Katja, är sjugosju vintrar och bor i en mellanstor svensk stad som heter Västerås.

Nu har jag varit utan brukscykel i snart två veckor.

Känn på den - två veckor! 

Dumma DBS. Hur svårt kan det vara att skicka ett standardhjul till en damtralla egentligen?

Vet ni vad jag har gått igenom under de här två veckorna?

Nä, tänkte väl det! Ni har inte en aning. För ni bor i Norge medan jag bor här i Västerås och vi är liksom inga kompisar inte ens bekanta. Ni läser förmodligen inte ens denna bloggen vilket innebär bara en sak - att ni är ena ignoranta bilburna tråkmånsar utan någon som helst empatikänsla.

Fatta.

Jag har behövt gå upp tidigare än vanlig. En halvtimme tidigare faktiskt! För att hinna ta den där förbaskade promenaden till jobbet. Och visst, promenader är mysigt. Jag älskar promenader. Men ibland vill en bara komma fram, snabbt. Jag har testat samtliga vägar till jobbet. Jag vet precis hur killarna som renoverar fasaden på Tessingatan, ser ut (helt ok utseende, dock inget för mig)

Jag har inte kunnat storhandla. För alla affärer där saker säljs i stora, billiga mängder ligger långt ifrån staden och ska jag hinna med både jobb träning och vänner så finns det ingen tid över till att promenera två timmar om dagen bara för att handla billigt. 

Jag har behövt låna bil och på så sätt bidragit till att vår planet förr eller senare går åt skogen. Men det är ert fel så jag tänker inte ha dåligt samvete.

Jag har behövt duscha på anläggningen (svettig promenad leder till förkyld Katja) och på så sätt torkas till lite, eftersom man ju aldrig orkar kånka med sig alla fina krämer och oljor jag annars smör in min vackra kropp i för att inte se ut som ett fnöske i hyn.

Men värst av allt - jag har känt mig som en sån där icke-cyklist som skrämts av snabba människor swischandes förbi mig. Nästan så att jag viftat med knytnäven åt män i lycra.

Fattar ni vad ni gjort mot mig?

Jag tänker kanske kräva er på ersättning för lidande.

Synd bara att jag älskar min gula tralla som ni har designat i Norge och producerat i random asiatiskt land. Annars hade jag bytt cykel.

Far åt pipan eller skicka mig ett presentkort så att jag kan pimpa upp min tralla med navdynamo, Brooks-sadel och en rottingkorg.

Er hängivna kund

Katja"

tisdag 17 december 2013

Efterlyser era signaturdrag. När drog du en Öijer senast? Eller en Lindkvistare? Eller - en DU?

Hej. Morgondagens inlägg av en klubbkompis på Facebook gav mig en rolig idé!


Vad gjorde Ubbe för att dra en Lindkvistare då? Jo, han cyklade aptidigt till jobbet med sin nya celeste cross. För det är ju nämligen det som våran Johan Lindkvist (för massorna känd som Swyzak) är känd för att göra - att vara en jävel på att cykelträna före jobbet, tidigt som satan och helst med ett par till pass under dagen i sikte. Typ så:


En annan klassiker är ju att dra en Öijer. Vad gör man då? Jo, man tar bild på de framförvarandes lycrastjärtar sittandes på cykeln och helst uppe i trettiotreplus knyck. Typ så (bild från Öijers blogg):


Sedan finns det ju att dra en Anna (ni vet min bättre cykelhälft som också bloggar här ibland). När man drar en Anna så känner sig man sig lite svag och gärna ligger på rulle de första hundrafemtio kilometerna för att sedan plötsligt piggna till och käka upp de flesta de typ, cyklat bort sig för länge sedan. Grym egenskap!

Och då tänkte jag då - vad kännetecknar er stil?

Om ni drar en [inför ert namn], vad gör ni då?

Kom med era signaturdrag så kör vi ett finfint tipsinlägg på vad för saker man kan dra

Softcore.


fyndade skön holländskkonst-tavla på Myrorna igår
Hej.

Igår hade jag svullna lymfisar (=förkylningsbörjan för min kropp) och var småfebrig så det blev till att bigslacka hemma! Det är alltid med skräckblandad förtjusning som jag bigslackar. Min kropp blir smått förbännad samtidigt som den liksom förstår att stopp, här måste det vilas. Värre är det med lill-skallen. Det var dock inga som helst problem att bigslacka just igår, chokladen smakade precis så som jag ville ha den och teet var magnifikt.

Ja, förutom den lilla incidenten med den paja (och tunga) köksluckan som föll av och nästan kapade av mina utsökta fyrtioettor till geisha-size så blev det en utomordentligt fin kväll.

Idag känner jag fortfarande av lite skit i kroppen men ska trotsa och träna någonting light, typ rörlighet eller core eller yoga eller nåt annat soft.

måndag 16 december 2013

Choose life.

Hej.

Har ni överlevt helgen? Det har jag med råge. Den har spenderats på det klassiskt härliga sättet - lata morgnar, träning (tyvärr inomhus, men det regnade blöta saker hela lördagen), fest och stoj med Periferigruppen™, lite mysjobb (ja, jag tycker det är mysig att helgjobba ibland) samt lite speciellt cykelrelaterat pyssel jag inte riktigt kan avslöja än vad det är! Thihi.

Jag har kommit på mig själv med att verkligen prioritera pyssel nuförtiden. Förut klämde jag in sånt "när tiden fanns" men idag så resonerar jag att kreativt skapande liknar träning - man kan inte bara sitta och vänta in inspirationen. Istället slår jag mig ner med mina verktyg - det kan vara ritpennor, musikskaparprogram eller CSS-mall - och kör igång. Självklart med en kopp te och en bit choklad till! Förr eller senare sugs jag in och inspirationen kommer på köpet.

Ibland funderar jag på hur mycket vi moderna människor, skulle hinna med om vi bara förmådde skrota all den tiden vi lägger på meningslöst scrollande och alla uppdateringar. Ibland kan jag komma på mig själv med att okynnesuppdatera mitt twitterflöde när jag sitter på toaletten. Toaletten! Den absolut bästa platsen för att komma på braiga idéer (jepp, precis så romantiskt är det, men kan tänka mig att många kreativa personer skulle hålla med mig där, vet med mig att i alla fall Dalí körde samma metod (ni bara måste läsa hans dagbok!). Bad funkar förresten ännu bättre men jag saknar badkar i min nuvarande kvart. Idén till Cykelkatten skapades i badkaret). Varför gör jag det istället för att ha anteckningsblocket redo? Skallen kokar ju periodvis av all inkommande information.

Jag tillhör absolut inte den skaran människor som predikar för "nerkopplat" liv. Jag älskar information och sociala medier. Dessa ger min nyfikna hjärna näring och upphov till nya idéer. Det matar mitt cykelintresse med nyheter, information och annat livsviktigt. Och hur många superba människor har inte jag lärt känna via sociala medier!

Däremot gäller det att vara pragmatisk och se till syfte. På samma sätt som jag ytterst sällan slökollar på tv utan slår på den enbart när jag vet att ett visst intressant program ska sändas så försöker jag nuförtiden låta bli okynnessurfning förutom när jag just känner för okynnessurfning i avkopplande syften, förstås. Det ska inte vara ett tvångsmoment, som något slags tics, att var och varannan halvtimme gå in på Facebook, Twitter, Instagram eller vilken kanal det nu kan vara.

Egentligen mår jag inte dåligt av att vara ständigt uppkopplad. Det är färgglatt och levande och spännande. Men - den för just mig negativa effekten är att jag ibland har svårt att koncentrera mig på icke-omedelbar-respons-saker, som till exempel långsam läsning av lite svårare bok, eller slöpyssel hemma. Så - åter till början - det gäller att prioritera "slösysslor". Och såvitt det inte dimper ner sms som jag verkligen sett fram emot så får Killkalas* gärna ligga nere och mobilen vila någonstans djupt nere i röran i min Deuter-rygga.


sånt slöpysslar jag med ibland
flickan känner ni kanske igen, rosen var omslaget till en demoskiva jag släppte en gg i tiden (internt) resten är lite dudes - älskar skissa porträtt

* Killkalas är namnet på mitt helbombade trådlösa nätverk.

söndag 15 december 2013

Veckans grymma träning.


Fasiken, jag är nöjd med den gångna veckans träning! (Mina twitterföljare har säkert för länge sedan lessnat på zoolanderstilen på mina post-intervall-miner men är man en stolt träningsnarkoman så vill man dela med sig av glädjen, eller hur?)

Nä men skämt åsido.

Veckans träning bestod av:

- måndag: intervaller med VCK
- tisdag: skivstångpass på Friskis
- onsdag: fet promenad / vila
- torsdag: trappintervaller på Friskis
- fredag: brutal vila
- lördag (igår): distansspinning med VCK

(förra veckan såg ut på ungefär samma sätt)

Det jag är nöjd med är inte mängden träning - det hade egentligen inte skadat med minst ett renodlat styrkepass till - utan det faktum att kroppen äntligen börjar ta emot de större belastningarna på ett tacksamt, utvecklande sätt. Jag känner att jag tar i mer, att jag jobbar mer och mer med kroppen än med pannbenet och att jag helt enkelt blir bättre. En härlig känsla!

Jag har ju halvt om halvt lovat mig själv att försöka "nöjesträna" fram till nyår. Med detta menar jag inte att jag inte tar i och utvecklas och så, utan att jag testar lite olika "annorlunda" pass, kanske lite dans, lite IW, lite skojsiga gymupplägg och sånt. Med två mål. Dels att låta psyket vila lite ifrån renodlad cykling för att inte föräta mig på benmos och dels att stärka kroppens andra muskler som ju i slutändan också krävs för att klara av att ta i mer och mer. Jag är inte ensam om att göra så. Vissa väljer dock att avstå cykling/spinning helt men det klarar jag inte av. Men jag är nöjd med att jag lyckas slita mig ifrån trampandet ett-två gånger i veckan i alla fall.

lördag 14 december 2013

Carrie och jag.

Jag erkänner - jag älskar inte precis mig själv. Jag må ha gott självförtroende (som jag skrivit om tidigare), jag må vara stolt över mitt arbete, vad jag åstadkommer då och då etc. men jag känner mig själv för mycket för att älska mig själv. Inne i det omystiska, lättsamma skalet bor en ständigt ifrågasättande, blyg prestationsjunkie som mest vill ligga ihopkurrad med min sedan länge döda finska spets (fast levande förstås, i mina fantasier) och läsa böcker om modiga  upptäcktsfärdsmän som tar sig an okända farvatten (vet inte vad farvatten är men låter okänt och farligt). Tugga på ett äpple eller två, samt erhålla nån puss ibland från nån som tycker om mig trots min uppenbara otillräcklighet. Och sedan, sätta mig på min nyputsade cykel och bränna av ett par pil eller tjugo på de skuggiga, svala skogsvägarna där ingen hör mig ställa de frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Jag avundas de enkla, de självklara. De, som till skillnad från mig alltid har en given plats i rummet. De, som inte svamlar, inte gör bort sig, de som accepteras utan frågor, de som inte blir föremål för ständiga pro-/kontradiskyssioner. Jag önskar att jag vore en sån där helylletjej som andra tjejer "kände igen sig i". Vem fan känner igen sig i mig?

Och allt detta, det säger jag inte för att verka märkvärdig. För märkvärdig, det är det sista jag vill vara! God och jordnära är kanske det finaste man kan säga om en människa, enligt mig. Och tanken på att jag kanske inte uppfattas som särskilt jordnära gör mig ensam. Och ledsen. Och får mig att känna som en annan Liberace-typ, med vackert utmejslat yttre, helt i harmoni med publiken, men sällan i harmoni med sig själv.

Jag är den värsta sortens nörd. Inte den coola, moderna tjejnörden som spelar tevespel och gillar vampyrer och klär sig i små tajta tröjor med nördigt tryck på. Jag är en riktig jävla nörd. En person som inte kan nöja mig med att veta lite om mycket. Utan som faktiskt kan jobba över tre timmar en kväll bara för att lära mig hur en järnvägsväxel fungerar. Eller mitt cykelintresse. Nu försöker jag hålla CK någorlunda lättläst och populär, men hade jag fått bestämma så hade 90 % av inläggen handlat om cykelkonstruktionn och -historia. Och utomlands kan jag spendera en hel dag på att undersöka någon bortglömd mosaik i en random katolsk kyrka. Och så lägger jag en-ett par timmar (!) per dag på att leta ny, bra och udda musik. Och tvingar mina stackars vänner att lyssna på den. Och så äter jag müsli torrt, utan fil eller mjölk alltså. 

Fy satan. Jobbig, nördig jävel utan någon som helst verklighetsförankring. Men jag finner tröst i en tanke. Jag brukar tänka på Carrie. Carrie är en senig, mörk kvinna som jag träffade på en middag ute i en av Mallorcas mindre kända småsamhällen. Carrie var brittiska och jobbade som servitris. Om kvällarna. På dagarna åkte Carrie ut till havs och fiskade järnet. Carrie hade akademisk examen. Hon hade haft statusjobb, man och en dotter. En vacker dag sa Carrie ifrån. Hon tog sitt pick och pack, tog dottern i hand och lämnade Storbrittanien för soliga Mallorca. Väl framme tog hon jobb på en restaurang och köpte sig så småningom en duglig fiskebåt. Dottern återvände så småningom till England för att studera vid Oxford. Carrie och dottern ses så ofta de kan. Carrie älskar att fiska och köra bil. Hon pratar snabbt, lite barskt, nästan burdust, hon driver med cyklisterna, tycker vi är ett jobbigt släkte som jämt blockerar för bilarna på Mallis. Men hennes ögon lyser och hennes skjortärmar är uppkavlade och vi glömmer omgivningen och pratar, och pratar, och cigarettröken är tät och lystern i hennes ögon smittar mig mer och mer. Hon pratar fiske. Och bilar. Och jag pratar cykel. Och äventyr. Och just då, i Carries sällskap, slappnar jag av och börjar trivas i livet.

Och jag älskar nästan mig själv, och jag älskar Carrie, och jag älskar speciellt tanken på två kvinnor, så otroligt långt ifrån varandra geografiskt, men som båda har förstått vad som är viktigt för just dem, och kommer aldrig svika sitt inre.

Sedan stängde restaurangen. 

Men Carrie, hon finns kvar i mina tankar. Hon ger mig styrka att fortsätta vara obekväm, nördig och jobbig, så länge det inte sårar någon. Även om det i slutändan innebär att jag cyklar mina skuggiga skogsrundor full med frågor ingen kan svara på. 

Tanken på Carrie tar mig hem.

torsdag 12 december 2013

Kattens Festiva Kalender. (Vuxen)lucka 5: Romantiska cykelpåhitt


Hej. Cykel punk & kärlek ni vet - dagens lucka bjuder på ett gäng romantiska cykelsaker var och en med hjärtat på rätt ställe kan göra. Vilket är ju extraviktigt i dessa mörka tider. Nu kör vi! (och ni kommer förstås med egna tips)

noll. Åk till Vättern och njut av Vättern med jämna mellanrum. Varje gång jag åker till Vättern så händer någonting inne i mig. Någonting väldigt stort och fint och ödesbestämmande. Vättern är Sveriges paradis punkt slut.

ett. Du vet, den där föraktade cykelväskan du en gång som stolt nybörjare med duniga vader, inhandlade på vätternbutikens inrådan? Och som nu ligger och samlar damm tillsammans med spikmattan och den justerbara styrstammen? Just ja, sadelväskan. Nu är det dags att ta fram den igen! Fyll sadelväskan med choklad. Stoppa in en vinflarre (alt. brat bottle fylld med äkta champagne) i flaskhållaren. Ta ut den du tycker om på en fin liten cykeltur. Ta fram chokladen. Håll i hand. Säg inte så mycket - det räcker med att tugga på chokladen och sippra på drycken och bara vara tillsammans. Tänk, så fint - vara tillsammans.

två. Fyll din mobil med hjärtskärande vacker musik och ge ut dig på en enmannatur ute i dina hoods finaste omgivningar - helst så långt ifrån övrig trafik som möjligt (för säkerhetens skull). Faktum är att att vacker musik bäst avnjuts antingen när man är packad (då kan man vara flera) eller när man är nykter - men då gäller det att vara själv. Ut med känslorna. Hänge dig all din bitterhet, din själsliga smärta, dina kärleksvåndor - om du som undertecknad är en bister själ som tror mer på Metros horoskop än kärleken. Effekten är förlösande, jag svär asså. Är du lyckligt kär och älskar ditt förhållande men är lite för slow för att odla det - lyssna på en masse crazy in love-hits för att liksom förstärka det hela. Glöm inte att trampa på ordentligt så att endorfinerna kommer ut. Faktum är att det är det närmaste partypiller du (lagligt) kommer i vårt stela land, så kör på! Efteråt kommer du att må bättre. Eller ännu bättre. Här och här är listor som garanterat försätter dig i rätt mood!

tre. Gå en gratis kurs i cykeldejting. Här är kurstillfällena ett, två och tre.

fyra. Strunt i vad dina coola polare anser om att dig när du är cheesy romantisk i Sydeuropa och att det minsann går att vara romantisk i en betongförort till Arboga. Njut av Sydeuropa. Bli kär i Sydeuropa. Svettas på cykeln om dagarna, njut av utsikterna, promenera på stranden i ledig ljus semesterklädsel. Känn sanden mellan tårna. Betala en gatumusikant så att denne spelar en serenad för dig. Glöm inte rötjut.

fem. (nu slutar barnen läsa) Meka med cykeln iklädd... enbart din favoritparfym. Antingen ensam eller med den du tycker om. Känn den svala metallen (eller mindre svala kolfibern) mot din nakna hud. Smek överröret. Testa sadeln. Blunda och växla lite lätt medan du lyssnar på klickljudet. De må tagga Duvel och post-cykling-häng som #bikeporn, men detta är så mycket bättre.

sex. Skaffa en bekväm sadel och kosta på dig bike fit omedelbums! Fysiken är liksom en del av romantiken och vem vill hångla med en avdomnad rackare som stönar av smärta snarare än välbehag?

sju. Bli inte irriterad och gnäll inte på den du tycker om under era gemensamma cykelturen, även om denna cyklar saktare/snabbare än dig. Rätt som det är så är det frasen jag älskar dig som gömmer sig i den dära förbannade cykelväskan.

Annonsen publicerades i New York Times i februari 1901.

Puss!

onsdag 11 december 2013

Vardagligaste vardagsinlägg.

Hej folksis. Usch på mig - bara jobbar och tränar och har mig och bloggar för dåligt! Idag är åter en sådan dag då jag jobbat som en galning. Känner mig småkrasslig och hade egentligen behövt spinna bort känslan (ni vet ju, bästa sättet att undvika bli sjuk är att förneka att man håller på att bli sjuk och köra på istället, har märkt att det funkar bättre än rastlös vila) men vi i VCK har ledarmöte ikväll och jag får väl ta mig dit och vara duktig och social. Det dryga är att jag måste dit - jag är fortfarande trallös sedan jag lämnat in min gula DBS på reklamation. Får se om jag står ut en dag till eller om jag skiter i't och pröjsar för omekring ur egen ficka. Räkningen kommer att tillfalla DBS oavsett hur det blir... Håll med om att det är så seeegt att behöva gå de sträckorna man annars är van att cykla! Hem tar det plötsligt tjugo minuter. Och till klubblokalen kommer det säkert att ta minst en halvtimme-fyrtio minuter... Det positiva är att åttiominuterspromenad är inte dumt det heller, egentligen.

Jag har i alla fall tänkt ut en masse fler tipsidéer att portionera ut för att kompensera för min frånvaro.

Nu ska jag gå och försöka sminka mig, inte speciellt smärtfritt att lyfta på armarna efter gårdagens skivstångssession.

Shit vilket vardagsinlägg. Nästan så att jag får nämna vädret också.

Ute är det plusgrader.



typ.

Fyndat.

Hej. Igår tog jag ett ytterligare steg in i vuxenlivet och fyndade - ja, fyndade! - en ny tv-apparat. Min förra tv kan inte riktigt klassas som fynd då den impulsinköptes för att vara med när fotbolls-EM skulle avgöras förra året (nej, jag tittar normalt inte på fotboll och kan inga regler men detta var specialfall då jag deltog i jobbets EM-tips och då ville jag liksom veta vad spelet handlade om). Sålde den till Grannen - han gillar stora apparater (den mätte fyrtio tum). Men nu har jag liksom tänkt till förstår ni. Bråkade med diverse klämkäcka säljare och fick ned priset fett mycket!


Så nu är jag stolt ägare av en sån där smart-tv av märket Philips och kunde i fulla muggar njuta av kvalitetscykelklipp hela kvällen - efter ett dödspass (armar + rygg) med skivstång och pannben som enda verktyg.

tisdag 10 december 2013

Post-intervall-koma.


Ursäkta brunheten men så blirre när man fotas, direkt 
efter spinningen mot ol school klädskåp.

Usch, måste hålla med gode Swyzak, man är ju inte speciellt pigg i benen efter en festiv - och dansant helg... Känner mig rätt så sliten idag. Gårdagens elvatimmarsarbetsdag avslutades med brutala åttor ledda av grymma VCK-Jenny. Jag kände redan på uppvärmningen att passet inte skulle bli nåt pianospel på styret så jag valde att köra tungt för det mesta. Kände mig så duktig efteråt som ändå orkade koka pasta och göra dräglig föda trots att klockan var runt halv tio när jag hade duschat färdigt. Var ju förstås prompt tvungen att kolla på Stephen Fry kommer ut fram till typ halv ett. Blev som vanligt uppspelt (älskar Stephen Fry) och hade svårt att somna. Får betala för det idag... Ska pressa in lite allkroppsträning idag, rygg och armar får jobba!

måndag 9 december 2013

Kattens Festiva Kalender. Lucka 4: Gör din egen unika brat bottle!

Trött på att vara sunkigast i spinningssalen med din treårgamla enlitersflarre från nåt mindre lyckat motionslopp? Tänkte väl. Här kommer ett lyxigt tips.

Du behöver:

* din treårgamla enlitersflarre från nåt mindre lyckat motionslopp
* klibbig enervitdryck
* nån av dina otaliga skumpakylare
* kreativitet

Så här gör du:

Börja med att kolla om flarren passar in i skumpakylaren. Stoppa in flarren. Förslut kylaren. Väl i spinningssalen, flasha med flarren. När alla är klara med sina hänförda wow!-läten så skruvar du kallblodigt av locket och vaskar enervitten på golvet bredvid din spinner medan du suger åt dig motionärernas avundsjuka blickar.

Lycka till!

Rockspinning, ekerbrott och annat helgigt.

Hej.

I lördags vaknade jag av att det fantastiska snöljuset som fyllde upp hela rummet och bara tvingade mig upp! Så jag hoppade upp ur sängen, koka mig lite gröt, brygga mig lite te, mums mums så var jag klar för dagen. 90-minuters cykelspinning med klubben samt julbord för oss inom klubben aktiva stod på schemat.

Men först så måste jag göra en sak jag som ni kanske vet avskyr - åka till en sån där utkantig stormarknad och välja en ny tv. Hade nämligen tröttnat rejält på min alltför stora fyrtiotummare och krängt av den till Grannen. Pust! Uppdraget välja ny, mindre tv misslyckades dock rejält eftersom jag som vanligt fick stormarknadspanik och beslutsångest och köpte ingen apparat. Har dock fått ett bra tips på en vettig rackare via nätet så miljön får ursäkta mig än en gång. Egentligen tittar jag inte speciellt mycket på tv men det är bra att ha när det är lite mörkt och läskigt sådär, bara rullandes i bakgrunden.


Obligatorisk post-spinning-glad idiot-face :) 

Åh vilken befrielse, att lycra upp sig och köra ett rejält spinningpass med riktiga cyklister. Ubbe ledde hårt med två trettiominuters "klättringar" till aggressiv rock. Gillade skarpt! Hade benen med mig och hjärtat fick jobba på som tusan för att komma ikapp dem. Hade jag fått bestämma så skulle vi köra minst tre-fyra klubbpass i veckan (vi har två nu). Visserligen har tävlingsgruppen dragit igång gemensam trainerträning i lokalen men logistiken kring det hela är lite för bökig för mig just nu. Så jag dras med friskis klämkäcka spinning mellan klubbpassen.


Och här är ju han - Ubbe!

På kvällen skålade jag och Anna i varsin GT och begav oss till den från centrum sett något avlägsna restaurangen där julmiddagen skulle hållas. På vägen dit bjöd min tralla på fett ekerbrott på bakhjulet. Plötsligt åkte fem-sex ekrar ur sina navhålor. Detta orsakade i sin tur kedjeavhopp. Lagom kul att stå och meka i minuselvagradig kyla iförd feststass! En tillfällig lösning åstadkoms och vi kom ganska så i tid till cykelkalaset som blev supertrevligt och fortsatte långt in på natten och mina ben fick jobba igen, på det provisoriska dansgolvet inne på en av stans bättre (musikmässigt) ställen.

Och igår så körde jag och Grannen iväg trallan på service och av en slump så hittade jag en bianchifärgat skal till min iPhone, skoj!

lördag 7 december 2013

Under min kjol.

Milda matriser, den här skitbloggen slog besöksrekord igår. Kan i och för sig bero i den skandalösa nyheten om att jag plötsligt vaknade som singel. Men jösses, inget är så tråkigt att det inte kan bli en good story eller hur?

Tänkte fortsätta på den skandalösa banan och visa mig inför er med uppdragen kjol. Här, titta:


Där vart ni smått besvikna, erkänn?

Det vart inte jag! Meningen är ju att jag ska visa upp mitt absolut bästa vintertips - vintertät kalsong som tillåter kjoltyg som en annan, glatt (stads)cykla hit och dit och lite hit igen utan att behöva dra på sig massa pants och urinvägsinfektioner.

Och det bästa med kalsongen?

Yes, du kan använda den till skidåkning / långfärdsskridskoåkning / vilseledande inlägg / mm också! Finns på valfri friluftshandel och kostar runt fyrahundralappen. Men värt, mitt absolut bästa plagg (har två till och med).

Nu ska jag ta min kalsong till klubbspinningen. Ha en kalaslördag!

fredag 6 december 2013

Kattens Festiva Kalender. Lucka 3: Sju tips för en bättre värld genom cykling


Idag nåddes vi av nyheten om att herr Mandela avlidit, nittofem år gammal. För att hedra minnet av mannen som vigt sitt liv åt att kämpa för en bättre, rättvisare värld kör jag idag sju tips på hur du som cyklist kan bidra till en bättre värld.

Välkommen till dagens festiva kalenderlucka nr 3: Sju tips för en bättre värld med hjälp av cykeln:

ett. Lika enkelt som det är genialiskt (om jag får säga det själv) - fortsätt cykla. Bara det faktum att du cyklar gör dig till en bättre människa. Jag kan inte ens föreställa mig all soppa jag skulle slösa med om jag bilade runt här i stan istället för att ta cykeln! Jobba på att få dina bilåkande vänner att börja cykla.

två. Materialsporta med måtta. Nu är ju cykling en materialsport och materiallivsstil där prylarna är minst lika viktiga som motorn (för upplevelsen i alla fall), men tänk efter en extra gång innan du kastar dig över en ny pryl eller ny hoj bara för att liksom. Att köpa sportprylar superbilligt är typ samma som att köpa leksaker superbilligt och vi vet ju alla hur det går för de stackars folksen som står inmosade i giftig plast borta i Kinas otäcka mastodontfabriker. Hellre investera i färre, men mer klassiska prylar tillverkade i mindre skala - så långt det är möjligt. Detta är till exempel en av anledningarna till att jag väljer lilla, europatillverkade Campagnolo framför mass-Shimano.

tre. Var snäll mot de nya i klungan. Fråga vad personen heter, surra lite om cykeln, dra ett mjukt skämt. Ibland vill man ju vara lite cool och överlägsen mot de okunniga, svaga nybörjarna men kom ihåg att du själv någon gång varit i nybörjarsitsen. Man tjänar ingenting på att drygt hänga av det första man gör - men genom att vara snäll får man sig kanske en kompis, samt framtida sparringpartner. För rätt som det är så har den svaga nybörjaren gått och blivit stark. Cykling är en solidarisk, inkluderande sport. Det blir ju mycket säkrare och roligare då!

fyra. Älska naturen du cyklar i. Släng inte skräp hur bråttom du än har! Hellre stoppa ner i jerseyfickan och slänga senare. Cykla någon av Västerås CK:s lopp - speciellt Anundsloppet - ett fantastiskt lopp där vi källsorterar och återanvänder! Ha med dig egen vikbar mugg - väger försumbart - bidrar till mindre plastanvändning. Försök att tvätta/smörja in cykeln med ekologiska, naturvänliga vätskor och oljor. Med tanke på hur många timmar av vår vardag vi cyklister spenderar ute i naturen så är det inte så konstigt att den känns som vårt hem, och hemmet vill vi hålla rent.

fem. Välgör. Och med det menar jag - var gärna med i något av de fantastiska projekten runtom i landet (och i världen, om du så vill) som syftar till att hjälpa de behövande med hjälp av cykling. Skänk en slant till den där galna randonnékompisens insamlingstur. Stöd - eller cykla en etapp med - Ride of Hope. Jag och Anna gjorde det förra året och det var superkul!  Stöd Team Rynkeby eller någon annan av de fantastiska satsningarna. Eller varför inte starta en egen insamling?

sex. Engagera dig i din lokala klubb. Du kommer förmodligen att möta en del motstånd från de "gamla rävarna" som "varit med om allt" och du får sällan den tacken du önskan och den första tiden blir ingen dans på rosor. Föreningar är ju ett speciellt släkte grupper. Men - ju fler som engagerar sig i de lokala klubbarna, desto större mångfald av åsikter och personlighetstyper. Och det bidrar till demokratin och till en snällare miljö för alla.

sju. Samåk. När du ändå måste ta bilen till cykellägret/loppet/tävlingen - samåk med dina kompisar. Släng ut en fråga på nätet. Ibland ska folks med som du inte ens visste skulle köra loppet! Dels så blir det billigare och roligare och dels så blir miljöpåverkan mindre.

Här var de tipsen, har ni fler?

torsdag 5 december 2013

Kattens Festiva Kalender. Lucka 2: Tips på saker att göra under första natten som singel

Hej. La upp det inlägget igår, tog bort det, fick en utskällning av Stefan om att man fan inte gör så mot sina läsare, så här är inlägget igen. 

Natten då fasaden äntligen rämnat. Vi har egentligen aldrig varit ihop. Men är man med varann varje dag och pussas och så under ett halvår så är man ju nästan som ihop. Och även om man inte hinner börja älska ordentligt, för att man inte får och inte vågar, så blir man ju likt förbannat ledsen för att vi faktiskt hade kunnat älska varann för vi var ju söta och starka som fan tillsammans. Men så blev det inte, och nu är natten här. En sån natt är ju liksom ganska så viktig att överleva och göra det med stil.

Här kommer mina tips.

noll. förkröka varmt te och chokladbit till. Kanske vit choklad tom, för allvarets skull liksom. Glöm inte att borsta tänderna efteråt! Det gäller att le snyggt dagen efter.

ett. ligga och planera för vilka fantastiska, jobbiga cyclosportives, tävlingar och sydeuropeiska stigningar som man plötsligt får tid att åka till för att man inte behöver ta hänsyn till nån annans tävlings- och mentalt Gantt-schema. Jag kan allt och hinner med allt och världen snurrar i min svettiga cyklisthand. Medbloggerskan Anna Jansson har anmält sig till Paris-Roubaix-cyclo och jag kan inte riktigt somna sen dess, för tänk om jag också..?

två. Göra stilistiskt snygga listor i mobilen över allt han gjort som inte riktigt rockat ens båt och som föranlett det hela för att ta fram när det är nära återfall. Lite som med rökning alltså!

tre. slå fast än en gång att det måste vara så här


så här!

och så här!
och mycket så här
och så här
och förstås så här:
 
och tusen vackra låtar till och att det måste vara meningen är att flickorna ska vara lyckliga och kära och man ska kunna dansa inombords mest hela tiden, utan att hindras av någons annans stämning för det är som skrivet på dörren till den fantastiska nerklottrade toadörren på det där indiecafét vi brukade gå till som unga, och så stod det: if I can't dance to it, it's not my revolution och det är ju precis som cykel, punk och kärlek.

fyra: börja äntligen messa alla de kompisarna man har försummat för att man ändå varit sådär lurigt glad ett tag tills det sket sig big time

fem: lägga lite mer Squirt på Canyons kedja, bara för att cykling är tjockare än blod från det besvikna hjärtat och för att det är helg snart och helg innebär flytt och skoj med Periferigruppen på lördag och cykling på söndag

sex: bryta av tandborsthuvvet på hans tandborste och slänga den i badrumshinken tillsammans med gamla snoriga näsdukar och en och en annan öronvaxgul tops. Känna sig sådär chick lit-rebellisk.

sju: få ångest över den kommande singel-ensamheten och messa lite med Grannen som lugnar ner en, och så prata med Nadja som får en att skratta igen, och sen lite med Sari, och sen med några till

åtta: inse plötsligt att det är morgon, koka sig en tallrik gröt, skicka en tacksam tanke till honom som gjort en fett ledsen men lärt en laga god gröt, brygga en kopp kaffe och läsa lite om Col de la Bonette i Kadens...
...och minnas hur kallt det var uppe på toppen, samt alla modiga på hybrider (!) som tagit sig upp (är ju liksom typ Europas högsta asfalterade väg) och lova sig själv att återkomma dit, fast på racer

nio: tänka på hur fantastiskt bra vi har haft det för det mesta, förstå ingenting och känna sig liten och sviken så man blir yr men bita ihop och inse att vissa ringmurar är omöjliga att bryta sig igenom för de därinne har förskansat sig, se bara på Pink Floyd med sin The Wall, hur bra går det med den väggen i filmen liksom? Man kan ju alltid hålla på och gräva sig under iofs, men då börjar det likna fängelseflykt och man är väl ingen fånge heller. 

tio: inse att livet är bra spännande och man vet aldrig vad som kommer, och visst suger det ibland, men man vet också att man lär sig av alla de hundra liv man levat och några av dem man dött, men tro på kärlek och dans i hjärtat är det finaste som finns, och att det snöar ute, och imorgon kommer världen att vara hal men lysa likt förbannat.

onsdag 4 december 2013

No more skavsår!


Vadå är det nåt konstigt med klädhängare av mekställ och kvast? Inte alls tycker jag utan välkomnar idén.

Här är vi iaf i klubblokalen och prövar ut de nya klubbkläderna som Craft har tagit fram. Tack och lov lovas den nya paddingen mycket smalare, man slipper ha en "kaka" mellan benen.

Nä nu måste jag sluta! Kanske ska in i bakrummet och spana in de nakna gubbsen som testar kläderna...

Hörs imorgon, då öppnas ny kalenderlucka!

tisdag 3 december 2013

Kattens Festiva Kalender. Lucka 1: Tips på bike lit

Hej. Skäms lite över att jag inte dragit igång en sån där festiv kalender med massa skojspecial men hellre sent än aldrig! För att förlänga nöjet bjuder jag därför på skojspecial på vardagar året ut. Deal? I år bjuder jag på tips. Tips på fina grejer, bra ställen, goda tankar, sjyssta låtar, idéer och sånt - på temat cykel och livsnjutning, så klart.


Första luckan handlar om läsning! För ett tag sedan frågade jag er om tips på sjyssta cykelböcker. Här kommer era tips:
  • Själv läser jag ju om Tim Krabbés "Cyklisten" varje år. Rekommenderas varmt! :-) (John)
  • Cyklisten är bra. Cavendishs är bra. Wegelius är ok. Millars är superbra (Vag cyklist)
  • Johansson Svängis Sven, Hjulminnen, Bonnier 1957 (Anders Karlsson)
  • Gabriella Ekströms första två. Måsteläs! (Stefan)
  • Jorden runt på cykel. En reseberättelse av Bertil Hult, som i april 1925 äntrade sin cykel i Stockholm dit han återvände i augusti 1927. (Lasse)
  • Bicycle Diaries av David Byrne kan jag rekommendera. Inte så mycket cykling egentligen, snarare cykeln som ett verktyg för att upptäcka städer som han besökt de senaste 30 åren (Plato)
  • Gold av Chris Cleave! Kan läsas på engelska. Två bancyklister tävlar mot varandra, den ena fick prinsen och halva kungariket och den andra en nästintill omänsklig vinnarinstinkt (Anna)
  • De som inte vann och Lejontämjaren av Gabriella Ekström samt "Tour De France är ett jobb" av Marcus Ljungqvist & Håkan Edvardsson (Johan Holm)
Nu läser jag oftast cykelmagasin, men här kommer mina egna tips:
  • Cyclopedia som jag skrivit om förut här. I Cyclopedia kan man bland annat lära sig att skoskydd ökar aerodynamiken med 1 %, att cykling är Eritreas nationalsport och Giro di Eritrea har pågått sedan 1946 och att en av Lasse Armstarks cyklar, customlackad med fjärilar macho nog, gick för en halv mille dollar på Sothebys år 2009. Helt nödvändig cykellektyr med andra ord!
  • Rough ride av Kimmage, en rätt så bister men välskriven domestique-autobiografi
  • The Rules (aka Bibeln) av Velominati. Fast dem kan vi ju redan utantill, eller hur?
  • My Time av Wiggins - om man gillar torr brittisk berättelsehumor.
Det var den första luckan. Hoppas ni gillade!

P.S. Spana in Öijers och Elnas kalendrar också. Två olika idéer, båda lika spännande.

Om berget inte kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget.





Hej. Jag ber så hemskt, hemskt mycket om ursäkt för uteblivet bloggande de senaste dagarna. Men jag har haft fullt upp med att existera. Ibland är det bara en sak som gäller - att uthärda à la brittisk förfallen adelssläkt i en torr brittisk adelsdrama. Faktum är att jag har blivit en jävel på det. Ba på med sjysst musik och mascara, in med te och en chokladbit i munnen så är man redo att uthärda vad som helst!

Hursom, nog med självömkan. Äntligen blev det lördag! Veckans ledigaste dag. Och veckans soligaste dag också! Inte helt fel dag att uthärda helt ärligt, inte minst med tanke på att min fina Canyon sken i vardagsrummet, alldeles redo för en glad tur ute i den frostiga västmanländska världen.

Och som vi fick kul ihop, tyskrackarn och jag! Blåste på rätt bra där för pulsens (läs värmens) skull. Hade dock ätit för dålig frulle så energin tog slut ungefär halvvägs på en spännande, backig väg bortanför Gäddeholm. Men så skulle jag ju hem också, fasiken också! Att cykla under tiden man mitt uppe i att uthärda och matvägra är inget jag rekommenderar. Bonkade lägligt strax före Max efter tre skönt jobbiga mil. Smaskade i mig det nyttiga och konstaterade ännu en gång att mtb är fan så mycket trögare än racer men helt perfekt som dryg, tung vinterträningsmaskin.

Hemma väntade cykeltvätt, hjortronglögg och en kväll med goda vänner och massa skratt. Vi dansade till två, och sedan sov jag, och dagen efter hade jag skön träningsvärk och så var jag så trött på att uthärda. Så jag lyfte på luren istället.

lördag 30 november 2013

Bäst att vara på den säkra sidan muren.


God morgon.

Jag har varit en exemplarisk cykelbloggerska idag. Har vaknat, konstaterat att vädret är sådär crisp som en höstcyklist kan önska sig, putsat på min Canyon, ätit mig en gröt- och äggfrulle, fällt en symbolisk tår över att Engen slutar vara krönikör på Kadens (Varför? Vet någon? Hon är ju grym skribent!) samt lyssnat på en masse mellow tunes för att liksom låtsas att det allting är fullkomligt okej med mig. Nu ska jag fortsätta vara exemplarisk. Grannen har utarbetat en föga teknisk men desto mer trevlig mtb-rutt åt mig Björnö - Gäddeholm - Klinta (där kan det kanske bli smått kritiskt iofs) - etc. och jag ska få i mig ett antal cykelmil innan det blir dags att blanda kvällens första förlösande GT och möta upp dem som inger mig hopp om mänskligheten. Ses ute på vägarna!

torsdag 28 november 2013

Hi life.

Hej.

Salig efter gårdagens gympass! Körde cirkelgym och vart till och med svettig och lätt illamående (kroppen är ju inte helt kry än). Men fick beröm av instruktörsgubben som tyckte jag kunde köra med ännu tyngre vikter. Fick ursäkta mig med att jag liksom varit sjuk ett tag.

Cirkelgym/stationsjympa/cirkelfys/TMI (träning med instruktör) är för övrigt superbra för oss som trots många försök ändå inte hittar rätt flow och självdisciplin på gymmet. Det är enklare att efter ett sådant pass på egen hand komplettera med ett eller ett par övningar för specifika muskler/muskelgrupper (t ex benböj, utfall etc.).

Vissa kan invända mot nyttan att "slösa tid" på att träna överkroppen - men tänk på att en vältränad överkropp kan förbättra benens prestationsförmåga precis som slö, otränad överkropp kan försämra den.

Googla på "styrketräning + cyklister" eller hellre "cyclist + strength + training" (finns fler resurser ute på engelska) för att hitta info och förslag på övningar och program. Läs även här på Toppfysik!

onsdag 27 november 2013

Friskförklarad.





Originalfoton tagna av Heidi Swift

God morgon!

Imorse vaknade jag och kände nåt jag inte känt på enochenhalvvecka... Jag vaknade pigg, pirrig, lite sådär förväntansfull och nyfiken och leende - sådär som jag brukar vakna! Men inte gjort nu på ett tag. Kändes skumt och det tog ett par-tio ögonblick innan jag förstod vad det var. Men sen insåg jag - jag kände mig frisk! Och fräsch! Och ny! Och glansig i pälsen håret! Och äntligen smakade gröten gott igen och ägget smakade gott det med och morgonkaffet och chokladbiten till. Och visst, jag har ett par kåvepenin-dagar kvar men kroppen är redo att friskförklaras.

(alla som tränar vet vilket helvete det är att fysiskt inte kunna träna på över en vecka)

Så - jag friskförklarar mig själv.

Och tänker fira det med ett finfint styrkepass ikväll, för att markera början på den lyckade cykelsatsningen tvåtusenfjorton.

Heja mig!

Puss.

tisdag 26 november 2013

Bike kill.









Julie Glassberg har plåtat tallbikesie-klubben och dess subkultur

Trots alla försök att utmåla cyklister som aggressiva, tourdefrancehallucinerande lancearmstrongs okynnesklädda i perversa åtsmitande trikåer och med en enda agenda - att göra livet surt för de snälla bilisterna - så vet alla med åtminstone lite vett i skallen att cykel ändå är det mest harmlösa fordonet en person kan föras på.

Cyklisterna sinsemellan är det förstås inte alltid så snällt. Alla som någon gång kört ett GP har om inte skaffat sig en dyrare, säkrare hjälm så lärt sig att be små böner om att klara sig ur loppet helskinnad. Och inte tala om de galenpannorna som försörjer sig på keirin...

Ja, man kan vara cykelkompisar men "slåss" ändå. Fast... medlemmarna i The Black Label Bike Club i Minneapolis, USA har tagit det där med "slåss" på blodigt allvar. De cyklar inte bara tall bikes iklädda annars traditionella choppers-plagg, de anordnar cykelriddartorneringar där de slåss med pinnar och saker medans de sitter på sina tall bikes. Slår vad om att de spelar amerikansk trashpunk också. Så galet och ändå typiskt amerikanskt.

Ostyrigt utan bockstyre!


Det enda foto jag hann ta innan telefon frös

Det här ska handla om anledningen till mitt livs första SPD-vurpa med faktiska SPD-pedaler!

Det var en praktfull vurpa. Jag var stiligt klädd, Katjas Canyon var vit som snö och det var mammor med barnvagnar överallt. Hepp. Ni fattar. Tur att vinterbibsen höll och hoppas att mamman som förskräckt frågade om jag var okej hörde att jag sa att jag hade ny cykel. Så att hon fick en något mer nyanserad söndagshistoria att dra för kompisarna.

Själva cyklingen gick bra! Det var kul! Det var faktiskt väldigt kul. Jag körde runt på cyklocrossbanan som det tävlades på i lördags och solen sken som besatt. Backen som man skulle bära cykeln uppför inom tävlingen var grotesk så jag testade bara den en gång. Annars körde jag nästan hela banan, och jag lärde mig att inte tveka nedför. Man ska ösa, stå upp och äga hela världen. Då går det bra.

Iallafall nästan varje gång. Två gånger stod jag på krönet av DEN DÄR nedförsbacken, och försökte visualisera mig själv åkandes nedför. En backe som jag inte såg slutet på för att den slingrade sig nedför en hiskelig, brant stig. Det enda jag lyckades visualisera var hur jag panikskivbromsade mig nedför branten - ni vet den typ av tvångstanke som kan komma när man står på en brant plats och vill hoppa ut i luften.

Nästa gång.

För till slut kom den där känslan inifrån, nästan lite värd att dö för

"bara ett varv till"

och jag körde ett varv till och ett till, och ett till åt andra hållet, och så kom en dotter med sin mamma och så tog de kort i det himmelska skymningsljuset, och jag hoppades att jag skulle fastna på deras foto eller i deras minne.

Så ställde jag cykeln mot ett träd och tog fram min termos och tjocktröja och myste lite.

Jag och Hökåsengropen.

Sen tänkte jag på miljön. Som MTB-cyklist kan man ta sig fram utan att någon behöver hårdgöra en massa, som LVG-cyklist är man betydligt mer bilberoende (ingen bygger en landsväg bara för cyklister). Man tär visserligen på skogen genom att man kör upp stigar och så, men en racer skulle inte vara någonting utan alla bilister för vars skull man pytsar ut en massa asfalt i tid och otid.

Jag tänkte också på varför man väljer den cykel man väljer. Är mountainbike för landsvägscyklisten vad snowboard är för slalomåkaren? Jag tittade på Katjas vitskimrande dyrgrip med sina breda däck och sin dämpade framgaffel - som cykel betraktad hade den en viss attityd.

Man tar sig liksom FRAM. Om stormen Gudrun skulle svepa över Västerås skulle man knappast vilja rulla fram bland bråtet på några fjuttiga små racerdäck.

Däremot kan man säkert vara med om många spännande vurpor på mountainbike. Återstår att se om jag skaffar nån, till dess hyser jag största respekt för alla som kämpade i lördags och alla andra dagar uppför och nedför backarna vid Hökåsengropen och uppför och nedför alla andra backar.

NO FEAR.

P.S. Jag är för övrigt övertygad om att min SPD-vurpa har att göra med att min hjärna inte fattade att jag satt fast eftersom cykeln ju inte hade bockstyre!

Anna