Hur jag och rosen hejdåade halsflussen.

I tisdags bestämde jag mig att säga bye bye zoom zoom till halsflussen. Och efter en lång arbetsdag, bye bye zoom zoom till tangentbordet. Äntligen cykel!

På med handskarna (de där som ger mig de där gulliga solpluttarna jag vårdar lika ömt som överarmslinjen) och pumpa lite luft i rosens däck. Tänk en vecka utan racer. Helt ovettigt galet. Försökte samtidigt att intala mig att ta det lugnt dels pga ryggen och dels pga halsflussen. Ingen bra idé att mosa på allt vad en kan det första man gör efter att inte cyklat på över en vecka.

rosen såg outgrundlig och soft ut. Om sadeln ser fet ut så är det för att fotovinkeln vart så. Den är inte bredare än random racersadel. 

Bestämde mig för att skita i att vänta på klubbträningen nån timme senare och körde ut på egen hand. Rytternevägen - Strömsholm - hem. Klassisk massagerunda. Det finns oroväckande starka tempotendenser i mig ibland, alltså. just den där lusten att sticka ut själv, och bara leka med vinden. Å andra sidan gillar jag att köra långt vilket kanske inte är sådär jätte-tempo av mig. Äsch, struntsamma. Gillar cykla själv ibland, så är det bara.

Den här turen blev dock inte speciellt lång. Fick ihop glada fem mil (varav fyra mil effektiv cykling, resten blaj inne i stan för att hitta ut / in). Försökte ligga på jämn lagom puls och mantrade på under hela turen ta det lugnt, ta det lugnt, högre kadens, lägre puls etc.

stod upp rätt mycket, mest i motvind på vägen hem. Skönt för ryggen! och lagom ok fart för försiktig comeback. Ser förresten att nåt är skumt med klockan på min edge. Hon var verkligen inte fem när jag kom hem...

Utanför mig ligger Gröna Woken och jag bestämde mig för att för första gången avnjuta något av deras meny. Precis när jag hade beställt så öppnades de himmelska portarna och jag blev totalduschad! vilket inte gjorde speciellt mycket egentligen för jag skulle äta, svida om och sticka hem till en som gör mig glad.

och att både avsaknaden av ryggsmärta och halsont gjorde mig glad med,

ja tänk vilken bonustisdag!

Äntligen!

I fought the halsfluss and
I won! :-D

Kylhål, Jimmy Fasad, gottigott och Engelbrektsrundan 2013!

Hej.

I fredags gick det upp ett ordentligt halogenljus för mig - det skulle inte bli någon Engelbrektsrundan för mig och rosen. Fan också, tänkte jag när jag svepte det första glaset med antibiotika som läkarn glatt skrivit ut åt min flussiga hals.

Men bet ihop och tänkte äsch, det här kommer väl bli en fin helg ändå! Och så blev det också.

Fastän det förstås var väldigt, väldigt tomt mellan benen.

Saknade rosens sadel, alltså.

Men laddade skallen full med POM POM-ljud och studsande blixtar och log och det funkade för en snäll tant har en gång berättat för mig att om man ler så blir man automatiskt gladare även om man är lite ledsen pga. att man kanske inte ens kan prata för det gör så ont i halsen.

Huset som vårt gäng hade hyrt låg förbaskat pittoreskt till. Har ni någonsin hört talas om Gruvbyn uppe i Norberg? Just ja. Precis i en sådan där gammal gruvarbetarstuga bodde vi.

Anna hade kommit ikapp oss bilburna uppe i Norberg, hej hej! Hon hade cyklat från Fagersta i platsbesparingssyften. Och för att lapa lite kvällssol. Och så. Jag, avis, nej nej inte alls.

Under tiden de tre fungerande cyklisterna samt den Kongelige Norske Sykkelmekanikere mös med sina cyklar tog jag tag i käket omsorgsfullt utvalt och recepterat av idégivarn Anna. 

Det blev satans gott kan jag lova!

((Grannen - använde havregrädde ändå, höhö. Du klagade minsann inte fast det inte var Alpro! *tungan ut*))

Efter maten var alla rätt så trötta på att lägga upp loppstrategier. Vi kunde liksom inte riktigt komma överens om vem vi skulle köra för - var och en, Anna, Valle eller Grannen. Det koms fram till i alla fall att gänget skulle hjälpas åt. Sällskapsspelet åkte fram!

Jimmy Fasad vann.

Sedan hettade det till mellan mig och Jimmy Fasad men denna blogg är varken göteborsk eller barnförbjuden så…

Usch REMIIIIXX!

Inga fler interna buskisskämt.

Nu hoppar vi till morgonen efter. Laguppställningen klar! Anna, Grannen och Valle, redo att ta sig an de fasansfulla cols de bergslagen! (här börjar ni lyssna på Hall of the Mountain King)

Det fullkomligen kryllade av Västerås CK-färger i den glada skaran cyklister som tog sig an tvåtusentrettonårs upplaga av Engelbrektsrundan. Kul! Passade på att fota de snabbhjulade rackarna. Kör hårt liksom!

Under tiden begav sig den skadade delen av gänget in i djupet av sagoskogarna för att spana in den norbergska torvdoftande gruvmiljön. Och magiskt var det.

Vi såg ett hål med kyla i. Helt seriöst, det var kanske svettiga tjugo plus ute, och sen så kom det kyla någon meter närmast hålet. Men flyttade man sig bak kanske en centimeter så försvann kylan helt! Så stod jag och flyttades, en cm fram, en cm bak. Svalkande!

Vi såg även en gammal azurvattenindränkt gruva. Sånt vatten jag bara vill hoppa i och dricka och dricka ur tills jag aldrig mer behöver dricka, om ni förstår längtan. Avråddes dock från att hoppa i och dricka, dels lite för djupt, trehundra meter sisådär, dels lite för kallt. Fan ta azurblått vatten, rena rama fusket!

Jag bejakade som vanligt min mogna sida och klättrade prompt upp på någon gammal kalkstensstump (?) med en bit av räls och pryls på. Antar att de körde malm upp på denna stumpen de, de flitiga gruvarbetarna från Harry Martinsons tid. Älskar gruvor <3 (och ja, jag vet att det var tufft och drygt och jobbigt etc men låt mig romantisera lite ibland)

Sedan såg jag skogens lena varelser, de första trevande blommorna sträcka upp sina tunna gröna händer mot den luriga försommarsolen. Ville pussa dem alla. Nöjde mig med att ta bild. Se, sommaren kom ju hit till oss ändå. 

Och sedan så blev det dags för målgång för mina favoritcyklister. Och som de hade kört. Både hårt, snabbt och snyggt. Tänk va härligt när jag inte behövde langa överdragskläderna till dem.

Anna firade med att krossa kol på sina adidassolbrillor. Skål! (krossa saker = lycka, om man inte heter Thåström och är deppig dårå)

Och sedan hjälptes vi åt och dukade upp en sjujäkla somrig buffé med potätsallad och fetaost och hembakt bröd och allt och och satt och njöt och hade oss. 

När stämningen blivit så pass seriös att Günther och Modern Talking åkte fram i spellistan så blev det dags för lite nightlife nere på byn. 

Och sedan däckade jag vid elvasnåret.

Idag gäller seghet och Giro och drömmar om att återigen kunna cykla kanske redan om ett par dagar eller så.

Härlig helg, tack alla vänner! Tack Norberg.

Nästa år ska jag försöka se till att prioritera bort halsflussen till förmån för Engelbrektsrundan, jag lovar.

My soul is dying so I can live

Snacka om fysisk och som följd, själslig krasch efter Mallis ryggfuck (ursäkta ordvalet men har inget snyggare uttryck för det som hände). Innan Mallis - uppgång och utveckling, efter Mallis - nedgång och degradering. 

Nu har jag gått och åkt på feber och halsfluss lagom till helgens Engelbrektsrunda. 

Så här ligger jag och knarkar anuissmakande förkylningsmediciner och ägnar mig åt diverse saker.

Som att läsa ikapp de böckerna som legat i år och bara väntat på att bli lästa men som av någon anledning blivit åsidosatta vilket är fy och skam för om det finns en enda sak i världen en aldrig får åsidosätta så är det goda berättelser.

Som denna med älskade Söderberg (ni vet Doktor Glas-författarn) som nu blivit poppis pga. sitt retroomslag men som egentligen borde blitt poppis pga. grymt modert innehåll. Jag menar hallå, vem har inte varit kär otrogen kluven och sådär urbant vilsen nån gång?

Eftersom det är sol och sånt ute så passar det extra bra med berättelser där kvällar är ljumna och gräshopporna sjunger i kör med grodorna och nakenbad och sånt är ingen big deal liksom.

Och sedan så kan jag alltid blunda och för en stund glömma att det gör ont och se ett plötsligt flygplan resa sig upp bakifrån trädkronorna, på väg mot berg

cykelberg

som jag drömde om inatt.

Radsportgruppe Rehab

Hej.

Tänkte och berätta om senaste gången jag cyklade - innan rehabben med 0 cykling och daglig styrka började (mer om det sen). Det var ju under Västeråscykeln. Dagen innan evenemanget mös jag hemma hos Anna. Vi åt kalasgod mat! och Anna hade sysselsatt mig med potatistryck. Anna sa att det var bra att vara konstnärlig men jag misstänker att hon mest ville slippa ha mig drällandes omkring och spillandes saker i köket. Mamma brukar också göra så med mig. Tyvärr kan jag inte avslöja vad potatistrycket innehöll mer än att det bland annat trycktes ett hjärta samt ett i västeråscykelkretsarna välkänt namn. Tony kom förbi och körde ett viktigt peppsnack med mig. att det kanske inte var så smart att köra många mil när jag hade så ont i ryggen och sjukgymnasten hade bokstavligen avrått mig från att cykla hårt. det är bra att köra pepptalks med mig - jag är en känslig och lättpåverkad rackare som behöver sättas ner på jord ibland. se det stora målet framför, hela tiden. Tack Anna och Tony och hela Periferigruppen för ert stöd och att ni inte ger upp mig <3

så dagen efter tog jag sovmorgon, stoppade in ledarvästen i bakfickan och begav mig till Bondtorget för att köra mina tre mil. Tur att Tony var där villig att bilda en rehabgrupp. nu i efterhand så borde vi ju hetat Radsportgruppe Rehab. Ja, så får inlägget heta i alla fall! med oss på köpet fick vi ett par herrar - varav en med knasigt knä, precis som Tony - så rehabgruppen var komplett!

fram till första (och enda stoppet). vi körde ju rehabstilen fullt ut och stannade alltså duktigt efter de två milen till Skultuna Kyrka. väl där lät vi oss matas med kanelbullar kaffe samt bananhalvor. pedagogiskt nog punkade Tony ett par hundra meter efter depån. vi lät våra sällskapsgubbs fortsätta och bytte demonstrativt slang i bästa klubbanda.

väl framme i målområdet (som var samma som startområdet alltså Bondtorget) kryllade det av cyklister! solen hade kommit fram och det kändes nästan som på Mallis, eller vilken europeisk stad som helst faktiskt. här ser ni Periferigruppen - Anna, Valle, Grannen (hur var det med Hanna, ville du vara med i Periferigruppen eller hade Grannen avrått dig? ;)) samt Tony som är med fast han är för snabb för oss egentligen men han är med ändå, för vi har ju roligast och så. Tyvärr saknas Blyckert på bilden men han had familjeåtaganden. Och så syns fler glada VCK:are, hej hej i solen!

Tyvärr hade jag glömt mobilen hemma, därav få och inlånade bilder av varierande storlekar och så, tack Tony och tack Valle.

och sen så åkte vi hem och gjorde grymt goa hamburgare och glodde på Girot och skålade in den varma underbara cykellördagen.

och jag hade nästan glömt att ha ont :)